Tjaba! Nu har jag varit här en månad? Jag har semihypat denna uppdatering en del, det sätter lite press och jag är mycket osäker på om jag faktiskt kan leverera. Antagligen inte.
Funderade först om jag skulle punkta upp det i plus och minus eller om jag skulle berätta vad som har hänt under denna månad, vet isf inte riktigt vart jag ska börja. Hmm.
Första två veckorna var iaf fantastiska. Kändes som jag kom in bra med folket och livsstilen här var bra. Det spelade inte så stor roll att min spanska var piss, man kunde ju inte räkna med så mycket efter bara två veckor, skolan var dock alldeles för långsam i tempo och hade mina tvivel där. Nu har det förändrats lite.
Visst låter jag negativ här? Jag vet inte riktigt om det är en rättvis bild men det är just nu tre saker som tynger mig lite, även om ingen av dom är direkt livsavgörande. Först och främst har det dragit ner stämningen att Ruben ska åka. Mest för att en av de jag kommit närmst ska lämna men också för att det gör mig pyttelite mindre taggad på skolan. Skolan som helt klart plockat upp i fart och de tvivel jag hade i början är nästan helt borta. Språket är dock rätt frustrerande, jag har sovit piss och varit väldigt trött när jag kommit hem, anpassningen till det superkonstiga schemat utan lunch har varit hårt men det ursäktar inte helt min bristande spanska. Jag borde helt klart vara mycket bättre än jag är nu och det är faktiskt jobbigare för min självkänsla än vad som ni kan tro och vad som faktiskt bör vara fallet. Varför? Det är faktiskt rätt frustrerande att gång på gång inte få sin vilja igenom med folk som inte pratar engelska och det begränsar samtalsområdena rätt rejält. När jag tänker på det så har jag nog inte haft någon diskussion med någon förutom amerikanskorna+ruben/ernst (jag ska väl köra på deras förnamn från och med nu om jag nämner dem) som handlar om något mer avancerat än typ "vart är klassrummet? Vill du äta lunch?". Jag har nog inte ens nämnt vad jag gillar för musik, vad jag har för intressen osv. Gud va deppig jag låter? Nej! Jag bara tänker saker som frustrerar mig och som överanalytisk människa och vet inte varför riktigt men jag tror att det generellt är svårare att beskriva varför saker är dåliga än varför saker är bra. Typ, jag gillar mina roommates. Varför då? De är trevliga. Jag kan inte utveckla det sådär jättemycket mer än så. Det leder oss till en annan sak som påverkat mitt humör lite negativt.
Jag har gått runt med jättedåligt samvete över att ha skrivit en grej som nog missuppfattades negativt om min roommate. Det som är så störande är ju att det inlägget gav sken av något som var en temporär tanke som varade i 30 minuter medans mina tankar 99% av tiden annars bara är positiva.
Hursomhelst, trots att jag låter negativ så skulle jag säga att betyget gått ifrån först "super" till "rätt" och jag minns speciellt tiden i australien som relativt tuff i början då man av naturliga skäl inte hade lika många bekanta som annars. Sånt tar ju tid och det var först när jag åkte ifrån australien (efter nästan ett år) som jag kände att jag hade tillräckligt med "kärlek runt mig" för att vara generellt nöjd. Det är bara en del grejer jag måste fixa men jag har flera gånger gått runt på stan och småtrallat för mig själv av välbehag och jag känner mig nu mycket piggare att ta itu med alla hinder som ligger på vägen. Just nu är det främst språket och när det är gjort tänkte jag rå-socializa lite och kanske gå med i lite grupper, fotbollslag eller whatever. Just nu känner jag nämligen att kommunikationen brister rejält med alla som inte pratar bra engelska.
Betyg: 3,5 av 5 med lätt möjlighet till högre så fort spanskan blir bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar