Fan va direkt man ibland märker på att saker är statligt skötta. Som jag har nämnt tidigare så är det rätt uppenbart att majoriteten av bra ledare inte går till den offentliga sektorn, bra arbete belönas med bra betalt och bottenskrapet blir då alltså¨över för skolor, sjukhus etc. Det märks extremt tydligt om man bara får en snabb inblick över strukturen.
Försöker man t ex få tag på en rektor och han är borta får man meddelandet att han är borta och kommer tillbaka vid 16. Man ringer då vid 16 och får då meddelandet att han har gått för dagen men att man ska ringa dagen därpå. Man ringer då dagen därpå och då är han sjuk. Denna situationen har jag hållt på med från och till i snart 2 månader och jag har än inte fått tag på denna rektor Tomas på toleredsskolan. Jag googlade på deras hemsida och tänkte att jag skulle skicka ett mail till denna tomas så får han svara så fort han får tid. Men det finns ingen mailadress på denna uråldriga hemsida. Så jag mailade dock webansvariga och tänkte att den kanske borde veta mer. Denna svarade mycket riktigt och gav mig en mailadress. Efter detta vaskande skickade jag detta email för en vecka sen och har inte fått något svar. Ringde igår och fick telesvaret och tänkte att det kanske var bra för sånt måste de väl ändå kolla? Nu har det iofs bara gått en dag men jag kan väl bara anta att jag inte lär få något samtal framöver heller. Och jag tänkte, detta är verkligen ett perfekt exempel på något som ALDRIG hade hänt på ett privatdrivet företag. Det finns ingen chans. Och skulle detta inträffa så skulle rektorn fått sparken och/eller företaget gått i konkurs och dess kunder hade fått ett annat företag som tagit över och skött saken bättre.
Istället så lägger vi ner miljardbelopp i skattepengar till folk som inte kan sköta sitt jobb, folk som blivit utsatta utan att blivit hårt granskade och speciellt rekryterade för att dra sitt strå till stacken och dessa människor sitter kvar där, år efter år. Det tycker jag känns skönt... Nu gör det iofs ingenting att jag inte får mina mått till det pianot jag kanske ska få så jag vet vad för sorts bil jag behöver, men jag kunde lika gärna varit en förälder vars barn blivit mobbat osv osv osv, eftersom jag inte har fått prata med denna rektor än efter 2 månaders kamp så vet han ju inte vad jag vill.
Samma sak med dålig administration kan man förresten se lite överallt, skulle skriva lite om hur extremt korkade lösningar jag sett i kollektivtrafiken. Jag har tidigare försökt hymnat med min politiska läggning men desto äldre jag blir desto mindre fattar jag hur man, som intelligent människa dvs, kan lura sig själv att hata kapitalism och respektera marknadskrafter och mänsklig psykologi. Man i sin barnslighet tror att det är multimiljonärernas pengar man skattar bort och tar ifrån de rika och ger till de fattiga men sanningen är givetvis att denna grupp bara representerar några ynka procent av alla skattepengar som kommer in. Förutom det så väljer de aktivt att strunta i allt vad mänsklig psykologi handlar om. Oavsett hur ovärdigt man kan tycka det är så jobbar folk bättre om de får belöning för det. Nej kanske någon säger men jo, det gäller för 99,9999% av alla människor. Nu är detta givetvis inget sorts bevis då den arbetsplatsen jag jobbade på knappast representerar hela populationen men ett exempel är när jag jobbade en sommar som (tele)säljare. Hela vårat lag var 17-25 och jag vet att minst några av gruppen är kommunister. Vi hade 2 projekt. Ena, Projekt A, fick vi 100 kr/timman utan provision där vi var tvungna att ringa 12 samtal per timma och på Projekt B hade vi 90 kr/timman och vi fick 40 kr extra per avslut. Vad som hände då i princip hela tiden var att en stor del av gruppen gjorde sina 12 samtal och ringde mestadels privatsamtal om de gjort sina samtal i tid resten av timman. Hörde en tjejkompis en gång och hon sa en liten lustig grej som fick mig att reagera och så sa hon typ "Jag har ändå gjort mina samtal för timman". Detta hände ALDRIG på jobbet med provision utan då jobbade folk hela tiden.
Likadant är det med bonussystemen för chefer. Sen dessa introducerades som i princip allmän praxis så såg jag några siffror att hela bolags vinster ökade med helt störda procent i jämförelse med tidigare år. Men tjänar de inte tillräckligt? Klart som tusan de gör, men inkomst är såklart relativ. Har du tjänat 25 000 per månad och går ner till 20 000 kr så upplever du dig som klart fattigare. Får du nästa år ett nytt jobb med 50 000 kr i månad, ökar dina utgifter och köper en ny sjysst bil som kostar mycket och sen går ner i 40 000 kr per månad så känner du dig helt plötsligt fattig igen, även om du tjänar nästan det dubbla av vad du tjänade för ett år sen. Sen finns det ju massa jäkla idiotbonusar såklart till folk som missköter sig och det är ju väldigt trist, det begås ju såklart alltid misstag.
Man kan väl bara räkna på det rent matematiskt förresten. Ta nokia som exempel. Googlade och Nokias årsomsättning är på ca 30 miljarder euro. Om de nu sätter en bonus på att om nokia ökar sin omsättning med 2% nästa år så får VDen en bonus på 1 500 000 kr. Rätt sweet? Jo men det krävs väl inget geni att räkna ut att 2% ökad omsättning betyder 6 000 000 kr extra så där tjänar man 4 500 000 kr om han nu når sitt mål. Nu är omsättning inte lika med vinst men ni förstår principen.
Den extremt tydliga kontentan är att korrekt satta bonusar gynnar företaget som gynnar alla anställda och framförallt att i princip alla människor svarar på ökad belöning, det är mänsklig psykologi. Det går att hitta undantag men det spelar ju ingen större roll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar