Hej! Idag träffade jag Fredrik och hans trevliga flickvän vid Johannebar med lite folk. Pratade om ouppskattade lärare för att jag är en sån jävla sucker med en lärarkollega till Fredrik och blev väldigt snabbt väldigt seriöst. Ärligt talat så är läraryrket det yrket jag hade valt om jag inte skulle bli arkitekt, det är fantastiskt även om det känns som det är lätt att bli felplacerad och därmed inte få utlopp för vad man borde göra. Jag tänker på mattelärare på typ högstadiet där ingen bryr sig och alla bestämmer sig för att automatiskt hata läraren.
Nåväl, nog om läraryrket. Vi drog till John Scotts som ju är gamla diamond dogs. Inte varit där, tyckte mest att det såg ut som ett löjligt försökt att få en bar till att verka irländsk. Jag tänker på att tydligen så tjänar temple bar och "designrarna runt den delen" mer pengar på att designa deras inredning och sälja till fejk-irländskbarer än vad de nånsin kommer tjäna på at tdriva sin egen verksamhet. Jag var kort sagt skeptisk och tyckte ändå det var trevligt att komma in där. Det fanns en trevlig övervåning och inte bara en övervåning, det fanns flera våningar därimellan! Där mötte vi några andra bollebygdare. Som jag typ sagt 1000 ggr innan tycker jag det är rätt skönt att träffa många bollebygdare precis samtidigt som jag tycker det känns tragiskt. Inte för att personerna är tragiska utan jag tror det handlar mest om att den stora tanken man hade om att bli x och y fortfarande inte var förstörd utan att man fortfarande trodde att man kunde bli fotbollsproffs, framgångsrik företagare eller börshaj. Det blir vi inte. De flesta blir inte vad dom vill. Just nu vill jag också vara längre fram "i karriären" än vad jag är men jag känner mig rätt nöjd med att äntligen hittat det jag vill osv och att vara påväg nånstans (även om nånstans kanske inte är så positivt osm jag tänker just nu, vad jag håller på med KAN vara en förlängning av drömmen).
Kul var att det är en snubbe som heter Richard som jag egentligen inte har något superstort emot men det har blivit lite att vi stört sig på varandra. Nu hade han iaf eyeliner, dubbelt örhänge, blont hår och en ring i näsan. Jag tänkte börja prata med honom men jag kände att jag var på typ "utmanande humör" och att det antagligen skulle sluta dåligt. Herregud vad jag sätter saker inom situationsbeteckning idag förresten.
En annan bollebygdare som var där var en tjej som var rätt duktig i både handboll och fotboll. Detta fick en större betydelse senare. Hon är väl ganska kul ibland faktiskt fast stundtals irriterande på ett bollebygdskt sätt.
Hon introducerades oss halvt sedan till några andra bollebygdare (såklart) som jag hade olika förbindelser till samt några kompisar. Det var en magiskt söt tjej som hade pojkvän, en löjligt översolad person som tydligen var 87a men jag hade chansat på minst 30, en annan blyg tjej samt en bollebygdare som tydligen var kär i mig (det var inte särskilt många, ärligt talat) utan att jag visste det samt en annan jag pluggade franska med. Hon som jag pluggade franska med har ärligt talat blivit rätt söt. Den andra som var kär i mig (tydligen) hade en pojkvän som verkar toffligt trevlig. Innan dess förresten hade alla mobbat mig konstant för att jag sa en kommentar som var självklar men jag förstår att de frivilligt misstolkade den. Vi var alltså 4 killar med en tjej och jag är tunnast av alla med undantag för tjejen då. De gymmar helt sjukt och så sa jag att jag börjar få ett rätt ratio mellan mage och bröst :). De måste ha missförstått det med flit för de sa konstant att jag hade större bröst än dom, väldigt stora bröst och att jag var så biffig. Det var inte alls vad jag har sagt. Min poäng, om än rätt respektlös, var att de borde fokusera mindre på att lyfta vikter och mer på att bränna fett. Därefter dissade alla mig konstant för alla skäl hit och dit.
Iaf! Sen så kom vi snarare till mitt epic fail. Om det var någon gång som jag inte trivdes i livet så var det iaf i gymnasiet. Jag kom inte in särskilt bra där alls. Jag minns en stund när jag sa till några välvilliga att folk verkar tro att jag var dum i huvudet och de sa att de förstod vad jag menade men det var bara att alla hört ett rykte om mig precis när jag började. Ryktet är väl något av en stor brainfreeze jag hade där jag lät som en idiot. Jag tyckte, och tycker inte att det var något särskilt märkvärdigt alls men samtidigt så förstår jag om det är det enda man hör om en person innan någon annan så skulle jag också tänka att den antagligen var lite märklig och inte givit så mycket benefit of a doubt. En av dessa personerna såg jag sent ikväll. Hon är supersnäll, väldigt söt och väldigt bra på en sport. Sa hej och min kompis hade tidigare sagt att han tyckte hon var duktig men lite överskattad när OS sändes och jag såg något mer som trodde att hon blivit uttagen till OS (hon är proffs förresten). Samtalet gick typ såhär;
Jag; Tjaaa! Det var inte igår
Hon: Hej! Nää. (Allt bra och allt det där)
Jag: Åhh, jag hörde att du var med i OS? Gick det bra?
Hon: Nää jag var inte med
Jag: Oj förlåt, jag trodde du var med...
Hon: Nää det var jag inte.
Jag; (Som känner mig hemsk) Förlåt igen! Jag tänkte fel, jag menade faktiskt inget illa.
Hon: Nää det är lugnt.
(Annan snubbe): Meen hon var sååååååå nära. Precis på gränsen
Jag: Hmm okej. Det var.... Kul..... Förresten, jag stötte på Jim häromdagen. Klassens mytoman (försök att devilisera någon annan än mig själv)..
(En tjej som var med): Vaddå då?
Jag: Ja han ljög och höll på, lånade pengar ifrån alla i klassen.
Hon (med en väldigt awkward min): Han lånade aldrig av mig? ..... Ehh,... Vi ska nog gå nu...
Nu var det inte riktigt sådär men typ något sånt och stämningen var sjukt awkward. Jag vill inte dissa henne medvetet och tycker det är synd men det som stör mig mest var inte den omedvetna dissen utan den awkward stämning som skedde. Det gör inte supermycket men efter gymnasietiden har jag några gånger ändå tänkt på att träffa några därifrån och se hur det skulle varit. Jag tänkte mig att jag ska träffa dom och så skulle de se att jag liksom var mer "i kontroll av situationen" än tidigare och att de skulle, istället för att tänka mig som konstig*, tänka att jag verkligen har vuxit som person och att jag skulle få någon sorts halvtriumf där. Detta var INTE det intryck som jag skickade ut ikväll. Detta befäste bara vad som fanns. Det var lite sorgligt även om jag släppte det snabbt. En av snubbarna var förresten oväntat skön och oväntat skarp även om han, som alla andra där, drev med mig konstant.
*Vill poängtera att nyanseringen som mig som konstig och texten ovan antyder någon typ av stark utanförskap osv. Jag hade inte så kul i Borås samtidigt som jag aldrig failat mer socialt men jag skulle mer säga att jag var väldigt anonym och inte skapade så stor vänskapskrets som man borde.
_7.jpg/300px-Rastro_de_Madrid_(Espa%C3%B1a)_7.jpg)
