(Själv)porträtt, Barbera Kruger

Gud va jag mår bra nu ändå! Tränar på bra, pluggar bättre och lite annat med. Nu har vi iofs avsevärt lättare kurser, här är förresten vad jag gjorde inför idag. Det borde inte tagit så långt, jag gjorde en rätt gigantisk miss som många såg men vad jag lärde mig var hur verklighetslögnerna betedde sig som, jag vet inte vad, som en film om en lögnare som ljuger så mycket att han måste komma på nya lögner för att täcka upp de gamla. Det hela slutade iaf med några delar som ser sjukt jävla bra ut (som är helt konstgjorda) samtidigt som andra delar ser rätt illa ut. Men innan dess kan jag väl briefa vad vi skulle ha gjort. Vi fick se lite olika porträtt och har pratat om att förmedla historier.

Han visade sedan Barbera Kruger (bild nedan) och vi skulle göra en bild som eventuellt skulle vara vikbar, åtminstone delad i två delar med en mening, sen ska den vara HÖGST tvåfärgad (i denna definition kunde man t ex ha med alla färger från blå till röd + svart/vit)

Barbera Kruger.

Det skulle vara ett porträtt, ett självporträtt var enligt några avsett, jag förstod det inte så. Jag förstod det som att ett självporträtt var en del av att göra porträtt, en avart så att säga. Detta blir halvväsentligt senare.

Hursomhelst så såg jag vad massa andra gjorde, det var det mest förutsägbara skiten någonsin, det fanns inget intressant eller nyskapande där. Jag bestämde mig för att göra något annat. En bild där det inte fanns något tydligt svar och du själv får hitta vad du vill. Dessutom var det en stark protest emot idén som förmedlades om att porträtt var en bild man ville bli uppfattad som. Jag kopierar helt enkelt vad jag skrev på våran gemensamma blogg som förklaring.

"We were asked to do a portrait and I was debating a lot of ideas. Finally I chose one and I believe it is equally likely to get bad or good reviews, the outcome is definetly unclear. The tagline is a sort of play with words in a sense of a few ways. 

First of all it refers to the fact that you can choose your own story, “You choose your own STORYline”. The second is that in one of my interest we describe our path as our line, our movement of action. Here you can both view the storyline itself in the way you want but you can also choose what line comes next, it is not defined. There is no “after A comes B” etc.

Another reason is that when I thought about what to do I was contemplating doing something with cooking since I love it and it is a part which I am okay with portraying myself with. I also did a presentation in another class about cooking and I quickly noticed that people around me started to view me more as a “chef” or a “foodie” since. This in itself is not bad per say but it kinda bothered me. I would like to think of myself to be more than my 3-4 hobbies or whatever is portrayed shallowly and I believe that trying to frame yourself in a certain way is more limiting than anything else. That is why I chose this more “mystic” portrait without a clear message. You can choose what you want to get out of it."

Här är exempel på vad andra gjorde, jag tog bara de två som var efter mig, jag försöker inte framställa dom på något vis.

Ska jag kommentera något så skulle jag säga snygg fast att den  påtvingade sloganen  verkligen uppmanade klicheér, det var svårt att hålla sig undan. 

Mathias hade mycket Dexterkänsla!