Fick precis höra att en (ung) vän till mig fått en hjärntumör och känner mig lite satt ur spel och apatisk. Helvete va livet är orättvist ibland. Jag skrev ett inlägg angående plötsligt bortfall häromdagen som jag ej publicerade innan jag fick reda på detta men jag hoppas självklart som in i tusan att inget sådant händer denne. En person jag inte pratar med jättemycket längre, främst pga ganska rejält distans plus att vi både är lite asociala och introverta ibland men som jag tycker mycket om och vi hade väldigt roliga och intressanta diskussioner om väldigt skilda och speciella saker utan de fördomar och spärrar som vanligt folk har.
Sjukt svårt att veta vad man ska säga också när man hör något sådant. Man kan ju tänka sig och har hört om folk som blivit sjuka att de hatar att känna sig som offer och att folk ska se på dom och tycka synd om dom men samtidigt vill man visa att man bryr sig. Dessutom har jag, och också sett andra vänner, älta negativa saker alldeles för länge. Man behöver prata om saker men till en viss punkt behöver man tänka på annat och sluta gräva ner sig. Jag har ingen aning om vart "hen" är i denna processen vilket gör det ännu svårare att anpassa sig. Jag har ingen aning heller om hen vill prata alls utan kanske är en sån period att den bara vill vara med de absolut närmsta. Mycket är oklart men jag tror inte jag sabbade något, visade nog att dörren alltid var öppen utan att tvinga hen igenom den, so to speak. Pissig situation iaf.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar